Definition & Betydelse | Svenska ordet DIPOL

Definition av DIPOL

1. (fysik, kemi) ett föremål som har en laddning i ena änden och motsatt laddning i den andra

Exempel på hur man kan använda DIPOL i en mening

• Vätebindning brukar förklaras som en stark dipolbindning som uppstår om den positiva delen av en dipol består av en väteatom bunden till en starkt elektronegativ atom (kväve, syre eller fluor), men det är en förenkling; visserligen förekommer en dipolbindning mellan en protonerad atom, som syre, svavel eller kväve, och en motsvarande med "ledigt" elektronpar, men protonen kan "hoppa över" till den andra atomen och därmed bildas en saltbrygga eller jonbindning.
• Om denna förskjutning tillsammans med andra laddningsförskjutningar inte är symmetriska i molekylen, kommer molekylen att bli en dipol, med en mer negativ och en mer positiv ände.
• Tågen rullar inte, utan svävar mellan två ytor, bestående av linjära kedjor av elektromagnetiska spolar - en sida i fordonet, den andra på banan - som fungerar som en magnetisk dipol.
• Man kan tänka sig att en monopol har ett "monopolmoment" då den befinner sig i ett externt fält, liksom en dipol.
• Eftersom y < 1 används inom fysiken endast de första tre termerna: dessa motsvarar monopol (laddning), dipol och kvadrupol.
• En elektrisk dipol är inom fysiken två elektriska laddningar med samma magnitud men olika tecken placerade med ett litet inbördes avstånd.
• Magnetosomer ger upphov till en magnetisk dipol inom en cell, där ena sidan är mer magnetisk och tillåter cellen att orientera sig efter ett magnetfälts linjer.
• Eftersom det inte finns några kända magnetisk monopol (magnetfält är solenoidala enligt Maxwells ekvationer), är magnetisk dipol en annan term för magnet.

Förberedelsen av sidan tog: 653,40 ms.