Definition & Betydelse | Svenska ordet OPEROR

Definition av OPEROR

1. böjningsform av opera

Exempel på hur man kan använda OPEROR i en mening

• Giuseppe Verdi, född 9 eller 10 oktober 1813 i Le Roncole (nuvarande Roncole Verdi) nära Busseto i Emilia-Romagna, död 27 januari 1901 i Milano, var en italiensk kompositör som är mest känd för sina operor.
• Francesco Maria Piave, född 18 maj 1810 i Murano, död 5 mars 1867 i Milano, var en italiensk librettoförfattare som bland annat skrev libretton till flera av Giuseppe Verdis mest berömda operor.
• Han är en av de mest regelbundet framförda kompositörerna av samtida klassisk musik och är särskilt känd för sina operor, av vilka många kretsar kring historiska händelser.
• Man räknar med att Haydn komponerade inte mindre än 108 symfonier, 68 stråkkvartetter, 13 pianokonserter, 3–7 violinkonserter, cirka 30 pianotrior, 52 pianosonater, 13 operor, 13 kantater och oratorier och 12 mässor.
• På Finlands nationalopera sätts upp förutom operor också balettföreställningar och anordnas konserter.
• och har inspirerat flera tonsättare av operor, bland andra Jean-Baptiste Lully (1674) och Christoph Willibald Gluck (1767).
• Enkelt uttryckt kan man säga att det är musik som bygger på en tradition från tonsättarna under den klassicistiska epoken, till exempel symfonier, sonater, operor, konserter, oratorier och kammarmusik, men även musik komponerad tidigare kan kallas seriös musik.
• Sedan han i Venedig med framgång debuterat som operakompositör, erhöll han 1764 plats som hovkyrkokompositör hos änkekurfurstinnan Maria Antonia av Sachsen och utbildade sig ytterligare i Italien 1765–1768 och 1772–1774 samt komponerade en hel rad operor, varefter han 1776 i Dresden befordrades till kapellmästare och 1786 till överkapellmästare.
• Hamerik är bekant för en rad verk i senromantisk anda, bland annat sju symfonier, flera operor såsom Tovelille, Hjalmar og Ingeborg (skriven i Paris), La vendetta (skriven i Italien och uruppförd i Milano 1870), Der Wanderer (1872).
• Han var mycket produktiv och skrev både operor, psalmkoraler och annan sakral musik, lieder och symfonier, men i dag är han främst ihågkommen för sin kammarmusik, speciellt blåskvintetterna.
• Giacomo Antonio Domenico Michele Secondo Maria Puccini, född 22 december 1858 i Lucca i Toscana, död 29 november 1924 i Bryssel i Belgien, var en italiensk kompositör, som främst blivit berömd för sina operor.
• Leonardo Leo, född den 5 augusti 1694, död den 31 oktober 1744, var en italiensk tonsättare, bekant för sina komiska operor och en viktig gestalt i formandet av den neapolitanska operastilen.
• Han försökte sig först på mera allvarlig musik och komponerade två operor – Fru Denise och Irrbloss – vilka inte ledde till någon större succé.
• På inrådan av Salieri åkte Meyerbeer till Italien och stannade i nio år för att studera rösten och där skrev han sex operor i Rossinis stil: Romilda e Constanze 1817, Semiramide riconosciuta 1819, Emma di Resburgo 1819, Margherita d'Anjou 1820, L'esule di Granata 1821 och Il crociato in Egitto 1824.
• Pacini studerade i Bologna och Venedig samt komponerade omkring 90 operor, bland andra Carlo di Borgogna (1835), Saffo (1840), Maria, Regina d'Inghilterra (1843), Medea di Corinto (samma år) och La regina di Cipro (1846), samt oratorier, kantater och mässor med mera.
• Totalt skapade han 51 operor, varav endast fem finns bevarade i sin helhet eller till större delar: Zenobia, regina de' Palmireni, Pimpinone, Il tiranno eroe, I rivali generosi och La Statira.
• Hans Gefors internationella ryktbarhet baseras i första hand på hans operor, men han har också komponerat andra verk, sångcykler, körverk med mera.
• Det kan stå för ett instrumentalt stycke musik som i många operor används för att skapa en övergång mellan två scener.
• Han skrev två oratorier, Joas och Agar, samt mer än 30 operor, bland vilka märks La villanella rapita ("Den bortförda fästmön", given i Stockholm 1802, dock endast delvis med Bianchis musik).
• 1837 återvände han till Paris och började komponera 15 operor för Opéra-Comique, bland vilka märks La double échelle (1837), Angélique et Médor (1843), Le Caïd (1849) och Le Songe d'une nuit d'été (1850), varav den sista gjorde sådan succé att Thomas valdes till Spontinis efterträdare i Académie Française 1851, och från 1856 var han även professor vid konservatoriet i Paris där han komponerade La Cour de Célimène (1855) och Le Roman d'Elvire (1860).

Förberedelsen av sidan tog: 110,34 ms.