Anagram & Information om | Svenska ordet RONSARD

Exempel på hur man kan använda RONSARD i en mening

• Versmåttet har använts flitigt därefter under olika epoker, under renässansen av exempelvis Pierre de Ronsard, därefter av franskklassicismens dramatiker, sådana som Corneille och Racine, och senare av symbolismens företrädare, till exempel Stephane Mallarmé i En fauns eftermiddag och Arthur Rimbaud i hans långa, strofindelade och berättande dikt Den berusade båten.
• Ronsard bidrog dels till utvecklingen av ett normativiserat franskt skriftspråk, men särskilt till utvidgandet av den franska vokabulären.
• Det var dock Nicole Ronsard som 1972 publicerade bästsäljaren Cellulite: those lumps, bumps and bulges you couldn't lose before som gjorde att människor började oroa sig över huruvida de hade celluliter eller inte.
• Till exempel finner man motivet i Pindaros sjätte pythiska odé och i Pierre de Ronsard sonetter till Héléne.
• Seriens titel syftar på en grupp renässanspoeter vid 1500-talets mitt, anförda av Pierre de Ronsard och Joachim du Bellay, som kom att bli banbrytande för renässansens och senare klassicismens franska poesi; du Bellays pamflett Défense et Illustration de la Langue Francaise (1549) brukar räknas som den eftermedeltida franska litteraturens manifest.
• Berömda herdedikter har skrivits av Philip Sidney, Christopher Marlowe, Alexander Barclay, Edmund Spenser, Garcilaso de la Vega, Szymon Szymonowic, och Pierre de Ronsard.
• Nationalepos i en strävan att efterlikna Homeros och Vergilius, skrevs av nationalistiska skäl av bland andra portugisen Luis Camões, engelsmannen Edmund Spenser, och från fransmannen Ronsard finns fragment av ett sådant.
• Först sent (1614), sedan de illa publicerats av andra, ansåg Visscher det mödan värt att utge sina egna dikter under den något sökta titeln Brabbelingh ("snack"; urval av Johannes van Vloten 1851); de är till en god del översättningar och imitationer av bland andra Francesco Petrarca, Clément Marot, Pierre de Ronsard och Erasmus av Rotterdam.
• Han utmärkte sig vidare som musikhistoriker genom skrifterna Histoire de la chanson populaire en France (1889, belönad med Bordin-priset), monografierna Rouget de Lisle (1892, prisbelönt), Ronsard et la musique de son temps (1903), Hector Berlioz (1904), Gluck (1909), Jean Jacques Rousseau (1912), tidskriftsuppsatser om naturfolkens musik med mera.

Förberedelsen av sidan tog: 173,07 ms.