Definition, Betydelse & Synonymer | Svenska ordet STANDARDSPRÅK

Definition av STANDARDSPRÅK

1. den form av ett språk som är allmänt accepterad och stilistiskt neutral, till skillnad från dialekter

Exempel på hur man kan använda STANDARDSPRÅK i en mening

• Dialekt står i motsättning till standardspråk, men det finns ett kontinuum från neutralt och regionalt standardspråk via utjämnad dialekt till genuin dialekt (folkmål, bygdemål).
• Dialekt står i motsättning till standardspråk, men det finns ett kontinuum från neutralt och regionalt standardspråk via utjämnad dialekt till genuin dialekt (folkmål, bygdemål).
• Språkvetare räknar med de fyra nivåerna genuin dialekt, utjämnad dialekt, regionalt standardspråk och neutralt standardspråk, men regionalt standardspråk kallas i dagligt tal ofta ”dialekt”.
• 1900-talet kännetecknas språkligt av att ett standardspråk, "rikssvenska", blir allt vanligare beroende huvudsakligen på masskommunikation genom radio och TV.
• Språkgruppen omfattar ett standardspråk, vanligtvis bara kallad ”frisiska” (västfrisiska), som talas av cirka 350 000 personer i den nederländska provinsen Fryslân (nederländska: Friesland) samt ett antal fristående dialekter med ett fåtal talare i de tyska förbundsländerna Niedersachsen och Schleswig-Holstein.
• Det slovenska litteraturspråket hade sin början på 1500-talet då den protestantiske prästen, författaren och översättaren Primož Trubar som standardspråk valde den centrala dialekten som talades i Ljubljana – denna bestod i grunden av en blandning av de största dialekterna från regionen Dolenjska (Nedre Krain), som var Trubars hemtrakter, från regionen Gorenjska (Övre Krain) och regionen Notranjska (Inre Krain).
• Shona är ett skrivet standardspråk med en ortografi och grammatik som kodifierades i början av 1900-talet och fastställdes på 1950-talet.
• Såväl det standardspråk som talas i Sverige som de i Sverige förekommande dialekterna kan därvid kallas rikssvenska, medan den i Finland använda finlandssvenska standardspråkformen kallas standardfinlandssvenska eller, i synnerhet tidigare, högsvenska.
• Uppländska är samlingsnamnet på de svenska dialekter som talas i Uppland, både de gamla genuina folkmålen och det regionala standardspråk som talas där i dag.
• Med pörte (av finskans pirtti) avses oftast i dagens standardspråk en rökstuga, en bostadstyp som skogsfinnarna förde med sig till sina nya hemtrakter i de mellansvenska skogsbygderna från slutet av 1500-talet.
• Med lingvafobi förstås även språkdiskriminering och ett utbrett, genom socialt tryck ofta internaliserat, förkastande av lokala modersmålsvarieteter, vilka har påtvungits en lägre status än ett standardspråk; detta kallas även dialektfobi.
• Dess förespråkare utvecklade under åren 1928–1939 metoder för strukturalistisk litteraturanalys, en teori om standardspråk samt teorier om språkutbildning och språkvård.
• Denna konvergerade dialekt låg relativt nära svenskt standardspråk, vilket dels beror på att det var kolonisternas minsta språkliga gemensamma nämnare, och möjligen på kolonisternas relativt höga utbildningsgrad med inflytande från präster och andra ur den bildade klassen.

Förberedelsen av sidan tog: 179,40 ms.