Definition & Betydelse | Svenska ordet VÄVSTOLEN

Definition av VÄVSTOLEN

1. böjningsform av vävstol

Exempel på hur man kan använda VÄVSTOLEN i en mening

• Damast är en vävteknik av jacquardtyp som fordrar särskilda anordningar i vävstolen (ofta en särskild damastvävstol) och uppsättningar som kan åstadkomma mönster med konturkaraktär i väven.
• Trådsystemet löper från en extra bom via en extra vävsked som skiljer trådarna åt och fästs i solven längst bak i vävstolen.
• Till skillnad från de gamla varptyngda stående vävstolarna som användes fram till 1700-talets mitt i bondehemmen kan man väva horisontellt, och därmed få större slagkraft i slagbommen och möjlighet att ha flera skaft och trampor i vävstolen.
• Varpen är densamma hela tiden tills nästa uppsättning är på plats och begränsar variationsmöjligheterna i vävandet till den vävbredd och täthet man satt upp i vävstolen.
• Vävbredd är den faktiska bredd en väv har sedan tyget tagits ner ur vävstolen, och inte som man kan tro den bredd som man väver när varpen sitter i vävstolen.
• Skedbredden ska mätas upp så att mitten av varpen hamnar mitt i vävstolen, annars blir tyget snett vid nertagningen eftersom varpen sitter på mitten av varpbommen och genom framknytningen placeras mitt på tygbommen.
• Vävlängd är som regel den längd man faktiskt ska väva i vävstolen för att få den mängd och längd av tyget som man tänkt sig när efterbehandling är gjord (till exempel tvättning eller ruggning av plädar).
• Varpflätan ligger då spänd och något spridd över bröstbommen, ner under den tvärslå i vävstolen som sitter i golvnivån och upp i höjd med bröstbommen.
• Skafthållare är den detalj i vävstolen som håller solvskaften på plats när de inte är monterade med nickepinnarna, som annars är de som håller solvskaften på rätt plats och med rätt balans när varpen är uppsatt.
• Funktionen är, utöver att möjligen stadga upp vävstolens sidostycken, också att leda det vävda tyget bakåt i vävstolen så att vävarens knän inte slår i vid trampningen.
• Dragrustning eller dragutrustning för vävning av damast eller upphämta (även opphämta) kan monteras vid sidan av vävstolen eller mitt framför, ovanför slagbommen.
• Solvningen anges i det horisontella rutmönstret, uppknytning av trampor och skaft är som regel placerat till höger om solvordningen, där den övre raden i rutsystemet motsvarar det skaft som sitter längst bak i vävstolen (nummer 1) och den högraste kolumnen av rutor motsvarar den högra trampan (nummer 1).
• När vävstolen patenterades 1805 möttes den av hårt motstånd från väveriarbetare, men redan 1812 fanns 11 000 vävstolar i bruk i Frankrike där den uppfanns.
• Lunor (trissor) är de delar i vävstolen som håller nickepinnarna på plats och som därmed gör det möjligt för skaften att höjas och sänkas när man trampar på tramporna.
• Uppknytning vid uppsättningar av varp i vävstolen innefattar monteringen av nickepinnar, anslutningen mellan trampor och solvskaft och i förekommande fall lattor däremellan.
• Bredden tyder på att det fordrades två vävare, vilket inte verkar osannolikt eftersom det förekom hjälpredor kring vävstolen.
• Vävmaskin för industriell vävning, skiljer sig från vävstolen främst genom den tekniska skillnaden i hur inslaget i varpen sker.
• Redkam används vid vävning och är en anordning med piggar mellan vilka varpen kan läggas för att fördela den jämnt i vävstolen vid pådragning.
• Genom att förse vävstolen med en hålkortsläsare kunde den programmeras att väva ett visst mönster med minsta möjliga mänskliga inblandning, vilket innebar att en enda vävare kunde utföra ett arbete som tidigare krävde en insats av flera.
• Den brittiska industrin fördes betydligt framåt tack vare Cartwrights alltmer fulländade vävstolar, men han fick ingen större del av de vinster som gjordes varken på vävstolen, eller en av honom 1789 patenterad ullkamningsmaskin.

Förberedelsen av sidan tog: 120,98 ms.